ElevenStars

Dagarna går och tårarna fortsätter att rinna. Det är svårt att beskriva känslan men det går bättre för varje dag. Tomhet och funderingar. Saknad och varför? Allting känns overkligt och obehagligt. Helst av allt vill jag bara träffa dig nu och prata med dig men det går ju inte... Jag vill bara lyfta telefonluren och ringa dig och höra hur det är med dig, precis som vi gjorde ibland. Men nu finns du inte längre kvar, du kommer inte att svara om jag ringer och du kommer inte att hälsa på igen. Du kommer inte att dyka upp på min examensdag, du kommer inte att hälsa på spontant som du kunde göra ibland, du kommer inte att ringa mig och höra hur allt är eller hur det går på universitetet... Allting kommer att bli annorlunda. På nått sätt så vet jag att vi kommer att prata med varandra, ägna varandra tankar och jag hoppas och tror att du tittar ner på mig någonstans ifrån. Du betydde så oerhört mycket för mig och det vet jag att du visste om. Men jag undrar varför? Varför? Varför?

Jag försöker hela tiden få fram ett svar på varför du gjorde det, varför du handlade som du gjorde och vad fick dig att bestämma dig... Du måste ha haft väldigt ont och många tankar i ditt huvud, jag förstår dig. Din framtid blev inte som du tänkt dig, jag förstår om du hade många hjärnspöken och funderingar på vad som egentligen gick snett. Men jag ville ha dig kvar, alla ville ha dig kvar här. Jag saknar dig, alla saknar dig. Alla är så ledsna, ingen förstår och många vill inte heller inse att du inte finns kvar bland oss. Många tunga hjärtan och många tårfyllda ögon. Jag saknar dig.

//Lisa.